EMMIE

Det känns som att jag står i mitten, i centrum av allt men jag hörs inte, jag syns inte. Ingen lägger märke till mig. Jag skriker allt jag kan, luften i lungorna tar slut men fortfarande, ingen ser mig.

Jag ställer upp för att och alla, finns alltid till när någon behöver mig. Om jag fick som jag ville så skulle jag kunna vara på alla ställe samtidigt och göra alla till lags. Mina vänner betyder allt för mig, utan dom skulle jag inte klara mig.

Men ibland känns det som att när jag försöker hjälpa dem, lyssnar och ställer upp, mitt i allt det så känns det som dom ibland glömmer bort mig. Jag har också känslor, problem och jag behöver också någon som ställer upp för mig.

Men det glöms bort, för jag är ju den som ställer upp för dem, lyssar på dem när dom pratar om sina problem. Men istället för att bli sur så ler jag. Håller känslorna innom mig och bara ler. För om jag inte ler, om jag är ledsen så är jag egoistisk, för då bryr jag mig mer om mig själv än mina vänner som behöver hjälp. Men ibland klarar jag inte det mer, leendet brister, tårarna kommer fram. För det mesta håller jag det för mig själv för jag gillar inte när folk tycker synd om mig, det är inte det jag vill. Jag vill bara att dom ska bry sig, och kanske lyssna på mig någon gång..


                 keep smiling my dear, everything is going to be alright

                        
                                           
/ emmie

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0