emmieochelin

Det är så fruktansvärt skönt att vara omgiven av folk, folk som får mej att tänka på något annat. Jag tänker för mycket när jag är själv. Kvällarna är värst, det är då alla känslor väller fram och tårarna rinner som om de aldrig ska ta slut. Jag glömmer aldrig den här tiden, men samtidigt känns det som att det är ett avslutat kapitel. Det kommer aldrig att bli som innan. Det är det värsta, jag kommer aldrig få tillbaka det så som det var innan, hur gärna jag än vill. Alla löften, alla minnen, alla vackra ord, allt är nu i det förgångna. Jag vet att det är bäst som det är, men hur ska jag kunna låta bli att tänka på det? Jag kommer gråta i en evighet över det. Över dej.

Tack för att ni finns alla andra underbara vänner. Ni betyder så himla mycket, speciellt när det är som det är.
Puss! /Elin