SKIMRA
Ingen har rätt att klaga på innehållet i någon annans blogg. Låt bloggen bestå av dålig grammatik, för mycket snack om pojk/flickvänner eller fula bilder. Det är någon annans blogg, någons annans dagbok, så låt folk skriva hur och om vad de vill.
Passar det inte, håll dig därifrån.
Puss! /Elin
HAHA
Det där med att säga "älskling" innan man sagt "jag älskar dig" verkar vara något som upprör en del. Men såhär sa en smart människa på en blogg:
Klart att man kan säga älskling innan man sagt "jag älskar dig. För mig är en älskling liksom en favorit, nåt man tycker om. Man har ju ett par älsklingjeans, eller ett par älsklingsskor, då kan man väl ha en älsklingsmänniska?
Puss! /Elin
(förinställt inlägg)
Klart att man kan säga älskling innan man sagt "jag älskar dig. För mig är en älskling liksom en favorit, nåt man tycker om. Man har ju ett par älsklingjeans, eller ett par älsklingsskor, då kan man väl ha en älsklingsmänniska?
Puss! /Elin
(förinställt inlägg)
A DROP IN THE OCEAN
Något som diskuterats ordentligt på sista tiden (tack vare Sverigedemokraternas plats i riksdagen) är det här med invandring. Då jag har anklagats för att vara rasist känner jag att jag vill ta upp ämnet även här på bloggen.
Jag är inte rasist. Jag är inte ens Sverigedemokrat. Därmed inte sagt att man automatiskt är rasist för att man är Sverigedemokrat; för trots att de flesta ser Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti, har de faktiskt en poäng i vad de står för. Sverigedemokraterna är inte emot invandrare i allmänhet, utan vill bara att vi ska behålla vårt Sverige som det är. Detta gör dem inte främlingsfientliga, snarare konservativa. Dock kan jag väl tycka att de har en del orimliga målsättningar och några åsikter som dragits till sin spets, och har därför valt att inte kalla mej för Sverigedemokrat.
Jag tycker det är hemskt att bli kallad för rasist, då jag är rädd att folk ska vända mej ryggen av en anledning som inte ens finns. Visst har jag fördomar, det tänker jag inte hymla med. Men är det så konstigt? Se bara på Rosengård i Malmö. Där bor i princip bara invandrare, och på vilken annan plats i Sverige blir välfärden straffad (det har kastats stenar och liknande på både ambulans och brandkår) för att de gör sitt jobb? Och titta på stadsdelarna i Helsingborg. Vi har en klar majoritet av invandrare på ställen som Adolfsberg och Dalhem, och var är det vi hittar problem? Jo, just på dessa platser.
Grejen är att man måste skilja på invandrare och invandrare. Jag har absolut ingenting emot de som kommer hit, jobbar, lär sej språket och anpassar sej till kulturen, så som vi hade fått göra om vi hade flyttat till deras länder. Det som kan störa mej är de som har mage att klaga på Sveriges system, trots att de kommit hit och fått ett liv både rikare och tryggare än de någonsin haft tidigare. De verkar sakna förmågan att känna tacksamhet.
Jag tror att det är lätt att missuppfatta mej. Jag är emot de rödas princip om att "alla ska ha det lika", och har inga problem med att visa mitt misstycke. Detta verkar för vissa vara synonymt med att jag tycker att invandrare ska ha det betydligt sämre ställt än oss svenskar. Jag menar inte att skillnaderna ska vara enorma, jag tycker bara att man ska få det man förtjänat, inte vad någon annan jobbat ihop till dej. Därför tycker jag inte att Sverige ska ta emot fler invandrare än vad vi klarar av, vi måste trots allt tänka på att värna om befolkningen vi redan har, som bara växer och växer.
Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men väljer nog att avsluta här. Tror att jag fått fram det viktigaste. Kort sagt: visst har jag en del (enligt mej själv, fullt berättigade) fördomar, men jag drar inte alla över en kam. Och det är väl trots allt ändå det som utmärker en rasist? Att det är nationaliteten som avgör, inte beteendet.
Puss! /Elin
Jag är inte rasist. Jag är inte ens Sverigedemokrat. Därmed inte sagt att man automatiskt är rasist för att man är Sverigedemokrat; för trots att de flesta ser Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti, har de faktiskt en poäng i vad de står för. Sverigedemokraterna är inte emot invandrare i allmänhet, utan vill bara att vi ska behålla vårt Sverige som det är. Detta gör dem inte främlingsfientliga, snarare konservativa. Dock kan jag väl tycka att de har en del orimliga målsättningar och några åsikter som dragits till sin spets, och har därför valt att inte kalla mej för Sverigedemokrat.
Jag tycker det är hemskt att bli kallad för rasist, då jag är rädd att folk ska vända mej ryggen av en anledning som inte ens finns. Visst har jag fördomar, det tänker jag inte hymla med. Men är det så konstigt? Se bara på Rosengård i Malmö. Där bor i princip bara invandrare, och på vilken annan plats i Sverige blir välfärden straffad (det har kastats stenar och liknande på både ambulans och brandkår) för att de gör sitt jobb? Och titta på stadsdelarna i Helsingborg. Vi har en klar majoritet av invandrare på ställen som Adolfsberg och Dalhem, och var är det vi hittar problem? Jo, just på dessa platser.
Grejen är att man måste skilja på invandrare och invandrare. Jag har absolut ingenting emot de som kommer hit, jobbar, lär sej språket och anpassar sej till kulturen, så som vi hade fått göra om vi hade flyttat till deras länder. Det som kan störa mej är de som har mage att klaga på Sveriges system, trots att de kommit hit och fått ett liv både rikare och tryggare än de någonsin haft tidigare. De verkar sakna förmågan att känna tacksamhet.
Jag tror att det är lätt att missuppfatta mej. Jag är emot de rödas princip om att "alla ska ha det lika", och har inga problem med att visa mitt misstycke. Detta verkar för vissa vara synonymt med att jag tycker att invandrare ska ha det betydligt sämre ställt än oss svenskar. Jag menar inte att skillnaderna ska vara enorma, jag tycker bara att man ska få det man förtjänat, inte vad någon annan jobbat ihop till dej. Därför tycker jag inte att Sverige ska ta emot fler invandrare än vad vi klarar av, vi måste trots allt tänka på att värna om befolkningen vi redan har, som bara växer och växer.
Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men väljer nog att avsluta här. Tror att jag fått fram det viktigaste. Kort sagt: visst har jag en del (enligt mej själv, fullt berättigade) fördomar, men jag drar inte alla över en kam. Och det är väl trots allt ändå det som utmärker en rasist? Att det är nationaliteten som avgör, inte beteendet.
Puss! /Elin
NASSE
Vem fasen införde ordet "barndomsvän" hos oss ungdomar? Hör ni inte hur fjantigt det låter? Barndomsvän.. Precis som om vi var vuxna, med ett helt liv bakom oss. Med tusen minnen, tusen människor och tusen erfarenheter i ryggen. Men hallå..? Så är inte fallet när man är femton, sexton, sjutton år. Inte ens tjugo. Vi är fortfarande ungdomar, barn.
Ordet BARNdomsvän betyder väl att man varit vänner sen man var barn? Det är vi fortfarande. Varför inte nöja sej med att säga att "vi har varit kompisar jättelänge"? Blir så trött på folk som vill låta vuxnare än dom är. Tyvärr, det går inte hem.
Behövde bara vädra av mej lite. Gah.
Puss! /Elin
Ordet BARNdomsvän betyder väl att man varit vänner sen man var barn? Det är vi fortfarande. Varför inte nöja sej med att säga att "vi har varit kompisar jättelänge"? Blir så trött på folk som vill låta vuxnare än dom är. Tyvärr, det går inte hem.
Behövde bara vädra av mej lite. Gah.
Puss! /Elin
DAHL
Vissa har man mer respekt för än andra. För några år sen såg jag mej själv allra, allra längst ner på stegen. Stegen över hur cool man var. De som låg högre upp än du själv, hade man respekt för och såg upp till. T.ex. kompisars äldre syskon, den coolaste tjejen i klassen och vuxna. Nu har jag klättrat några steg upp på den här stegen. Jag är inte högst, men har känt mej nöjd med min placering ganska länge nu. Tills jag för ett tag sedan hamnade på en fest med folk som låg betydligt högre upp vill säga.
Jag som annars har lätt för att prata och naturligt är rätt social av mej stod knäpptyst och bortkommen den lilla stunden jag var där innan jag fick nog och stack. Jag passade helt enkelt inte in. Det var folk som gick eller skulle börja på Procivitas, och utan att vara fördomsfull var de flesta rätt rejält välbärgade. Killarna gick allihop klädda i skjorta och kavaj, tjejerna i dyra märkeskläder. Jag själv handlar budget och ska börja på medieprogrammet..
Inte för att det var någon som var otrevlig eller kollade snett, de verkade trevliga allihop. Men eftersom jag själv kände att jag inte låg på samma nivå som dem på stegen, tyckte jag bara att hela situationen var väldigt pinsam.
Nu i efterhand förstår jag ju dock att det inte handlar om att alla faktiskt är inplacerade på varsitt steg, utan var man själv placerar sej, vilken syn man har på sej själv. Som min killkompis sa "Har du verkligen så dåligt självförtroende att du redan vill gå?". Kanske var det inte någon annan som reagerade, men min självbild sa åt mej att "här passar du inte in", och det är det inte mycket att göra åt.
Men det jag undrar är om den här stegen är som en cirkel? Är det så att steg A ser upp till B och B till C men C till A? Eller finns det dem som står allra längst upp, som kan gå in på vilken fest eller folksamling som helst, med ryggen rak och självsäkert leende? Och hur sjutton tar man sej dit?
Puss! /Elin
Jag som annars har lätt för att prata och naturligt är rätt social av mej stod knäpptyst och bortkommen den lilla stunden jag var där innan jag fick nog och stack. Jag passade helt enkelt inte in. Det var folk som gick eller skulle börja på Procivitas, och utan att vara fördomsfull var de flesta rätt rejält välbärgade. Killarna gick allihop klädda i skjorta och kavaj, tjejerna i dyra märkeskläder. Jag själv handlar budget och ska börja på medieprogrammet..
Inte för att det var någon som var otrevlig eller kollade snett, de verkade trevliga allihop. Men eftersom jag själv kände att jag inte låg på samma nivå som dem på stegen, tyckte jag bara att hela situationen var väldigt pinsam.
Nu i efterhand förstår jag ju dock att det inte handlar om att alla faktiskt är inplacerade på varsitt steg, utan var man själv placerar sej, vilken syn man har på sej själv. Som min killkompis sa "Har du verkligen så dåligt självförtroende att du redan vill gå?". Kanske var det inte någon annan som reagerade, men min självbild sa åt mej att "här passar du inte in", och det är det inte mycket att göra åt.
Men det jag undrar är om den här stegen är som en cirkel? Är det så att steg A ser upp till B och B till C men C till A? Eller finns det dem som står allra längst upp, som kan gå in på vilken fest eller folksamling som helst, med ryggen rak och självsäkert leende? Och hur sjutton tar man sej dit?
Puss! /Elin
DAHL
Vem tycker egentligen att det är intressant att veta var ens kläder kommer ifrån? I var och varannan blogg hittar du "dagens outfit", alltså ett inlägg med bilder på kläderna valda för dagen, kompletterat med noggranna förklaringar om vilken butik de är köpta i. Varför? Är det egentligen någon som bryr sej om att du har köpt din svarta kjol på H&M för fyra år sedan? Det är ju ändå inte som att kjolen finns kvar butik ifall jag skulle bli sugen på att köpa en likadan.
Eller skriver man det för att man vill bevisa att man har råd med dyra kläder? Man väljer att visa upp sin outfit just den dag man råkar ha på sej kläder från enbart dyra märken som Odd Molly, Tommy Hilfiger osv? Fast troligen är så inte fallet, då vissa outfits ser ut något liknande "tröja-gina, shorts-H&M, skor-skopunkten".
Jaja, jag ska inte säga så mycket, jag har gjort likadant själv. Men sen slog det mej att jag faktiskt hoppar över stycket om var folks kläder är köpta i "dagens outfit"-inlägg, för att jag helt enkelt inte bryr mej. Och jag utgår alltid från vad jag själv tycker är intressant att läsa när jag bloggar, så därför la jag helt enkelt av med att skriva var jag fyndat mina kläder. Dock lägger jag mer än gärna in bilder på mina kläder, för det tycker jag själv är kul att kolla på. Det är alltid kul att se vad folk har för stil. Men var de köper sina kläder, det skiter jag faktiskt i.
Men ni som har en idé om varför man faktiskt skriver var man har köpt sina kläder, lämna gärna en kommentar! :)
Puss! /Elin
HYLLERUPP
Jag är en glad person, har alltid varit. Jag öppnar mej snabbt för andra människor och har lätt för att prata med de allra flesta. Jag älskar galna upptåg, och bangar sällan sålänge äventyret inte innehåller något kriminellt. Jag har tillräckligt med vänner; många ytliga, men också några ordentligt nära. Jag bråkar ofta med min familj, men skulle ändå inte vilja leva utan dem. Jag träffar killar, men är långt ifrån typen man kallar för slampa. Jag har vanliga kläder, inte extrem åt varken det ena eller det andra hållet. Jag festar då och då, men dricker mej inte stupad varje helg. Jag är inte snygg, men inte heller extremt ful. Jag sköter mej i skolan, sportar några gånger i veckan och träffar mina vänner så ofta jag hinner.
Jag är med andra ord helt normal, och ändå känns det ibland som att mitt huvud är påväg att sprängas i bitar på grund av alla problem som snurrar runt, runt.
Men det är det ingen som förstår, för att för dem är jag bara "glada, lilla Elin". Det förväntas att jag ska prata, skämta och skratta. Men inte ens jag orkar det alltid. Jag har också mina dåliga dagar, när jag bara känner för att hålla låg profil och iaktta istället för att underhålla. Försök inte att muntra upp mej, och bli inte arg på mej för att jag verkar sur. Låt mej bara få sitta med. Känna att jag har vänner som tycker om mej, trots mina dåliga dagar.
/Elin
Jag är med andra ord helt normal, och ändå känns det ibland som att mitt huvud är påväg att sprängas i bitar på grund av alla problem som snurrar runt, runt.
Men det är det ingen som förstår, för att för dem är jag bara "glada, lilla Elin". Det förväntas att jag ska prata, skämta och skratta. Men inte ens jag orkar det alltid. Jag har också mina dåliga dagar, när jag bara känner för att hålla låg profil och iaktta istället för att underhålla. Försök inte att muntra upp mej, och bli inte arg på mej för att jag verkar sur. Låt mej bara få sitta med. Känna att jag har vänner som tycker om mej, trots mina dåliga dagar.
/Elin
66
Stjäla, snatta, 'låna'. Något de flesta gjort, och som vissa gör regelbundet. Det är till och med så vanligt att folk slutat reagera över det. Fyfan säger jag bara.
Jag har aldrig varken stulit eller snattat något i hela mitt liv, och har definitivt inga planer på att prova heller. En gång när jag var liten tog jag en femma av min mamma. Jag fick så dåligt samvete att jag började gråta och lämnade tillbaka den. Jag skulle helt enkelt inte kunna leva med att vara en tjuv. Det spelar ingen roll om jag så är pank, jag skulle inte kunna gå runt och veta att tröjan jag har på mej eller chokladen jag äter är stulen. Inte ens om jag fått det av någon annan. Det hade känts fel. Sjukt fel.
Jag är uppfostrad med att man ska göra rätt för sej. Man ska betala för det man tar. Man ska plugga inför och låta bli att fuska på proven i skolan. Man ska helt enkelt kämpa, inte ta en massa genvägar. Jag är likadan i skolan. Jag har fuskat en gång på ett prov, och har fortfarande dåligt samvete. Jag vill hellre, när jag får tillbaka mitt prov med bra resultat, känna att jag lyckats med detta för att jag är duktig inom ämnet, inte duktig på att fuska. Jag älskar känslan av att lyckas ärligt.
Men, anledningen till att jag skriver detta är på grund av folk som inte kan skilja på sina egna och andras grejer på fester. I lördags var vi på fest hemma hos Josefine, där det under kvällens gång försvann en massa pengar. Jag förstår inte grejen med att förstöra så pass för en person som varit schysst nog att ordna en fest trots vetskapen om att sådana lätt spårar ut. Är det erat "tack" liksom? Det slutar ju bara med att folk till slut inte vill ha fester längre, och var hade ni då tänkt bli av när ni vill festa? Och hur hade ni känt om det var era grejer som försvann?
Seriöst, tänk till nästa gång ni funderar på att sno något. Hade ni själva velat bli bestulna?
/Elin
Jag har aldrig varken stulit eller snattat något i hela mitt liv, och har definitivt inga planer på att prova heller. En gång när jag var liten tog jag en femma av min mamma. Jag fick så dåligt samvete att jag började gråta och lämnade tillbaka den. Jag skulle helt enkelt inte kunna leva med att vara en tjuv. Det spelar ingen roll om jag så är pank, jag skulle inte kunna gå runt och veta att tröjan jag har på mej eller chokladen jag äter är stulen. Inte ens om jag fått det av någon annan. Det hade känts fel. Sjukt fel.
Jag är uppfostrad med att man ska göra rätt för sej. Man ska betala för det man tar. Man ska plugga inför och låta bli att fuska på proven i skolan. Man ska helt enkelt kämpa, inte ta en massa genvägar. Jag är likadan i skolan. Jag har fuskat en gång på ett prov, och har fortfarande dåligt samvete. Jag vill hellre, när jag får tillbaka mitt prov med bra resultat, känna att jag lyckats med detta för att jag är duktig inom ämnet, inte duktig på att fuska. Jag älskar känslan av att lyckas ärligt.
Men, anledningen till att jag skriver detta är på grund av folk som inte kan skilja på sina egna och andras grejer på fester. I lördags var vi på fest hemma hos Josefine, där det under kvällens gång försvann en massa pengar. Jag förstår inte grejen med att förstöra så pass för en person som varit schysst nog att ordna en fest trots vetskapen om att sådana lätt spårar ut. Är det erat "tack" liksom? Det slutar ju bara med att folk till slut inte vill ha fester längre, och var hade ni då tänkt bli av när ni vill festa? Och hur hade ni känt om det var era grejer som försvann?
Seriöst, tänk till nästa gång ni funderar på att sno något. Hade ni själva velat bli bestulna?
/Elin
SAMSUNG
Då vi fått ett antal kommentarer angående detta- NEJ, det är inte vi på bilden. Jag kopierade bilden från Google för att visa vad jag anser är en fjortis.
'Fjortis'. Ett ord som nämns titt som tätt i alla situationer. Man kallar andra för det, och man blir kallad för det själv.
Visst brukar jag gå sminkad även till vardags, och visst har jag långt hår som jag fixar i princip varje dag. Men gör det automatiskt mej till fjortis? Eller är det bara något man säger till någon annan för att trycka ner personen, använder man det som skällsord? Jag ser inte mej själv som fjortis, jag gör verkligen inte det. Därför är det inte heller lönt att kalla mej för det, eftersom jag inte tar åt mej.
För mej är en fjortis en person som har spårat ur, totalt. Med hår som snarare liknar svinto och där färgskillnaden på hals och huvud är så stor att man undrar om de tillhör samma person. En person som visar mer hud än de döljer och som mer än gärna både röker och dricker, bara för att vara 'cool'. Och tycker ni som kallar mej för fjortis verkligen att jag är en sån person?
Ofta handlar fjortiskommentarer om mej om att jag håller på och fular mej på bilder. Jag kan ärligt säga att anledningen till att jag sällan är seriös på bilder jag inte kan 'kontrollerna' (som jag alltså inte har tid eller möjlighet att radera och ta nya) är för att jag helt enkelt inte tycker att jag ser tillräckligt bra ut för det. Jag har svårt för mitt utseende och väljer därför att skämta med hela grejen och drar till med någon konstig min. Kalla mej fjortis, gör vad ni vill. Men se till att kolla upp anledningen till saker först.
Puss! /Elin
'Fjortis'. Ett ord som nämns titt som tätt i alla situationer. Man kallar andra för det, och man blir kallad för det själv.
Visst brukar jag gå sminkad även till vardags, och visst har jag långt hår som jag fixar i princip varje dag. Men gör det automatiskt mej till fjortis? Eller är det bara något man säger till någon annan för att trycka ner personen, använder man det som skällsord? Jag ser inte mej själv som fjortis, jag gör verkligen inte det. Därför är det inte heller lönt att kalla mej för det, eftersom jag inte tar åt mej.
För mej är en fjortis en person som har spårat ur, totalt. Med hår som snarare liknar svinto och där färgskillnaden på hals och huvud är så stor att man undrar om de tillhör samma person. En person som visar mer hud än de döljer och som mer än gärna både röker och dricker, bara för att vara 'cool'. Och tycker ni som kallar mej för fjortis verkligen att jag är en sån person?
Ofta handlar fjortiskommentarer om mej om att jag håller på och fular mej på bilder. Jag kan ärligt säga att anledningen till att jag sällan är seriös på bilder jag inte kan 'kontrollerna' (som jag alltså inte har tid eller möjlighet att radera och ta nya) är för att jag helt enkelt inte tycker att jag ser tillräckligt bra ut för det. Jag har svårt för mitt utseende och väljer därför att skämta med hela grejen och drar till med någon konstig min. Kalla mej fjortis, gör vad ni vill. Men se till att kolla upp anledningen till saker först.
Puss! /Elin
LITE MINDRE LOCKIGT
När man ska ta ett beslut kan det antingen gå skitbra eller åt helvete. Man håller alltid på skitbra, men ibland händer det att det blir åt helvete. Och man tänker igenom det så många gånger att det börjar känns konstigt.
Ska man gå på det första som kommer upp i huvudet eller ska man tänka efter och se var det leder? Kanske i vissa beslut ska man ta det första som poppar upp i huvudet, som tex om vad man ska äta. Men mer seriösa saker kanske man ska tänka igenom.
Men om det inte leder någonstans, vad gör man då? Man måste ju fortfarande ta det dära jävliga beslutet. Hjärnan säger en sak, medans hjärtat säger en annan. Vilket ska man välja? Ska man ta det som är bra för en, som är smart? eller ska man göra det som känns rätt just då, för man känner så?
Man får beslutsångest och det slutar med att man börjar böla eller liknande, med fortfarande ett beslut att ta..
Och vad har då allt tänk hjälpt? Man bara önskar att svaret ska komma upp i huvudet och att det ska bli rätt. Så blir det inte ofta, man får bara hoppas på det bästa och ta steget över kanten och se om det står någon där nere och tar emot en eller så faller man bara.
4129
Om en av era kompisar säger till dig, jag pallar verkligen inte din kompis, fy fan vad jobbig hon/han är. Så nej, jag vill inte träffa er. Skulle ni ta illa upp då?
Jag gör det i alla fall. Vet inte om det bara är jag, men jag tycker inte man säger så. Man kan göra det på ett så mycket bättre sätt. Det är nästan som att någon snackar skit om din kompis med dig. Det gör man bara inte.
Jag förstår heller inte varför det är så att om man umgås med någon som inte din kompis gillar, då plöttsligt blir hon/han sur fr du umgås med den personen. Visst, man blir väl lite påverkad av sina kompisar, en om man är en äkta vän ska man inte behöva välja. Det är bara att hålla inne sina känslor och lossas som du inte har något mot den personen för din kompis skull.
Jag har också jättesvårt för det men jag brukar alltid försöka för mina kompisars skull. Jag menar, hur roligt är det när ens kompisar är skitsura på varandra? Bätter bara att lägga det åt sidan och försöka komma över det. Så länge i alla fall.
Värt att tänka på
När ens kompis sviker än så är det jätteskönt att veta att man har sjuktbra vänner och en underbar pojkvän som finns där för en.
puss / emmie
Jag gör det i alla fall. Vet inte om det bara är jag, men jag tycker inte man säger så. Man kan göra det på ett så mycket bättre sätt. Det är nästan som att någon snackar skit om din kompis med dig. Det gör man bara inte.
Jag förstår heller inte varför det är så att om man umgås med någon som inte din kompis gillar, då plöttsligt blir hon/han sur fr du umgås med den personen. Visst, man blir väl lite påverkad av sina kompisar, en om man är en äkta vän ska man inte behöva välja. Det är bara att hålla inne sina känslor och lossas som du inte har något mot den personen för din kompis skull.
Jag har också jättesvårt för det men jag brukar alltid försöka för mina kompisars skull. Jag menar, hur roligt är det när ens kompisar är skitsura på varandra? Bätter bara att lägga det åt sidan och försöka komma över det. Så länge i alla fall.
Värt att tänka på
När ens kompis sviker än så är det jätteskönt att veta att man har sjuktbra vänner och en underbar pojkvän som finns där för en.
puss / emmie
ALNARP
Unga tjejer som viker ut sej på ett eller annat sätt. Det är faktiskt ganska många. Många fler än du tror.
Oftast är det inte ordentliga utvikningar, till tidningar, hemsidor eller liknande. Utan bara för 'privat bruk'. De tar lite porriga bilder på sej själva i bara underkläder (gärna med så små trosor som möjligt och en ordentlig push up), och skickar till en kille de smsar med, eftersom han 'bad om en bild'.
Eller så strippar man i cam för en kille på msn, för att 'han vill det'. Kanske har man inte ens träffat killen, men han verkar ju 'så snäll.'
Jag vill verkligen inte låta nedlåtande på något sätt, och jag vet kompisar som gjort båda dessa saker som jag tycker jättemycket om ändå, men jag undrar mest bara varför? Är det verkligen roligt att vara ett runkobjekt? För det är nog faktiskt så. Om du skickar sådana bilder eller strippar i cam för en kille du inte träffat än, är risken stor att han aldrig kommer ta dej särskilt seriöst.
Skickar du sedan dessutom dessa bilder till FLERA killar, är risken stor att det snabbt börjar gå rykten om dej. Så passa er noga med vad ni gör, för såna rykten är inte lätta att komma ifrån.
Puss! /Elin
ELINS BIMBO
Jag har tänkt på en sak länge. Var går gränsen mellan kompisar och något mer? Det är så olika för alla. Jag har många kompisar jag "flippar" med och håller på och fular sig med. Men hur vet man vem man kan göra så med? Utan dom tar det på ett annat sätt.
Jag tycker det är jättejobbigt. Hänt många gånger att vissa killar har trott att jag har gillat dom medans jag bara har trott av vi va kompisar. Det är inte så att jag vill att dom ska börja gilla mig, men jag är en sån person som kanske är lite påig av mig. ( det säger iaf elin haha)
Men när jag gillar en kille blir jag helt tvärt om? Jag blir blyg och tillbaka dragen, vilket jag absolut inte är vid vanliga fall. Jag pratar alltid på och bryr mig inte så mycket om vad jag säger. Lixom, det e jag och det får du ta? haha Men varje jävla gång jag gillar någon kan jag inte säga något alls. Får ta och ändra det tror jag. Kan ju inte va lätt och snacka med en tjej som inte säger ett knyst haha.
Men det vore mycket lättare om man visste var gränsen gick för varje person. Hur mycket man kunde " flippa" utan att det blir fel. Killar är verkligen komplicerade, bara att ta ett steg i taget och säga att man bara vill vara kompisar. Enda sättet tror jag.
Nu måste jag verkligen duscha ! puss och godnatt / emmie
Jag tycker det är jättejobbigt. Hänt många gånger att vissa killar har trott att jag har gillat dom medans jag bara har trott av vi va kompisar. Det är inte så att jag vill att dom ska börja gilla mig, men jag är en sån person som kanske är lite påig av mig. ( det säger iaf elin haha)
Men när jag gillar en kille blir jag helt tvärt om? Jag blir blyg och tillbaka dragen, vilket jag absolut inte är vid vanliga fall. Jag pratar alltid på och bryr mig inte så mycket om vad jag säger. Lixom, det e jag och det får du ta? haha Men varje jävla gång jag gillar någon kan jag inte säga något alls. Får ta och ändra det tror jag. Kan ju inte va lätt och snacka med en tjej som inte säger ett knyst haha.
Men det vore mycket lättare om man visste var gränsen gick för varje person. Hur mycket man kunde " flippa" utan att det blir fel. Killar är verkligen komplicerade, bara att ta ett steg i taget och säga att man bara vill vara kompisar. Enda sättet tror jag.
Nu måste jag verkligen duscha ! puss och godnatt / emmie
ELINS BIMBO
Hatar när man bestämmer något och det blir ändrat. Visst det händer att jag gör så också men försöker verkligen undvika det för vet hur sur jag själv blir när det händer. Om man har bestämt något så håller man det. Vad det än gäller om man inte har en väldigt bra ursäkt.
Puss / emmie
Puss / emmie
ELINS FRU
Jag är verkligen inte något läshuvud. Jag hatar att plugga och inget fastnar. Känns lixom ändå inte lönt att plugga.För vissa personer räcker det att dom läser det en gång sen kan dom det. Så är det verkligen inte för mig. Tar mins tio gånger och det pallar jag inte så ger alltid upp.
Det jobbigaste är när föräldrarna "puschar" en. Dom tror att det hjälper och att man blir mer fokuserad. Men dom borde egentligen inte göra det. Jag blir så sjukt sur för jag vet att jag aldrig kommer kunna få dom betygen som dom vill att jag ska ha. Och om jag ändå vet att jag itne kommer få det så känns det inte lönt att försöka. Vet att dom ändå blir besvikna och säger jag vet att du kan bättre.
Men tänk om man inte kan det då? Man gör sitt bästa och sen säger någon så till en. Man känner sig så dåligt. Och då har man inte lust att säga. - Jag gjorde mitt bästa.
Tycker att fast man inte får mvg ska föräldrarna va stolta. Vi gör oftast vårt bästa. Och det hjälper inte att ni klagar.
Nu ska jag fortsätta plugga, pussen / emmie
Det jobbigaste är när föräldrarna "puschar" en. Dom tror att det hjälper och att man blir mer fokuserad. Men dom borde egentligen inte göra det. Jag blir så sjukt sur för jag vet att jag aldrig kommer kunna få dom betygen som dom vill att jag ska ha. Och om jag ändå vet att jag itne kommer få det så känns det inte lönt att försöka. Vet att dom ändå blir besvikna och säger jag vet att du kan bättre.
Men tänk om man inte kan det då? Man gör sitt bästa och sen säger någon så till en. Man känner sig så dåligt. Och då har man inte lust att säga. - Jag gjorde mitt bästa.
Tycker att fast man inte får mvg ska föräldrarna va stolta. Vi gör oftast vårt bästa. Och det hjälper inte att ni klagar.
Nu ska jag fortsätta plugga, pussen / emmie
EMMIES FRU
Players. De finns överallt, i alla skolor, i alla vänskapskretsar. Och de är många. Alldeles för många.
Så vad definierar då en player? En som leker med andras känslor, som avverkar tjejer på löpande band (ja, det är trots allt faktiskt oftast killar) och som strular runt utan att bry sej om om någon blir sårad. De är officiellt hatade av allmänheten, men ändå fortsätter tjejer att gå på deras lögner.
Jag har bara en fråga; Seriöst, vad FAN tänker ni med? Ni träffar en tjej, ni beter er som att ni gillar henne. Hon faller handlöst. Och sen dissar du henne. Henne och femtioelva andra tjejer. Och oftast är ni så fega att ni inte ens kan dissa henne ärligt och förklara en giltig anledning för henne. Så ni väljer istället att förbli tysta och aldrig mer höra av er.
Vart fan tog respekten vägen? Vart har ni gjort av empatin? Har ni gömt undan den, eller föddes ni helt enkelt utan? För det allra värsta är att många killar inte ens anser att det de håller på med är fel. De tycker att det är helt lugnt att såra tjej efter tjej.
Jag tror den här typen av beteende kommer sej efter ett behov av bekräftelse. Ungefär som tjejer hela tiden klagar på sej själva, de vill inget hellre än att någon ska säga 'nej gumman, det där stämmer verkligen inte!'. Killar har en annan metod. De vill se om det är möjligt att få ännu en tjej att gilla en. Det är alltså inte tjejen ifråga de är ute efter, utan deras gensvar. Lyckas man få tjejen att gilla en har man lyckats. Ju fler tjejer du får omkull, desto mer lyckad är du.
Jag själv flyr från den här typen av killar. Nämn ordet player i samma mening som killens namn och jag blir genast skeptisk. Nästan jobbigt misstänksam. För jag vet att players sårar, och jag vet hur ont det gör så jag vill skydda mej själv i största mån. Jag ifrågsätter för mej själv varenda ord killen säger. Hur många andra tjejer har han sagt samma sak till? Hur många andra har han redan raggat på? Är det verkligen MEJ han vill ha, inte bara mitt intresse för honom?
Men ibland är det inte lätt. För players är charmiga, och de vet precis hur de ska göra för att man ska känna sej speciell. Så vi fortsätter gå på deras spel. Igen, och igen, och igen, och igen ..
Puss! /Elin
Så vad definierar då en player? En som leker med andras känslor, som avverkar tjejer på löpande band (ja, det är trots allt faktiskt oftast killar) och som strular runt utan att bry sej om om någon blir sårad. De är officiellt hatade av allmänheten, men ändå fortsätter tjejer att gå på deras lögner.
Jag har bara en fråga; Seriöst, vad FAN tänker ni med? Ni träffar en tjej, ni beter er som att ni gillar henne. Hon faller handlöst. Och sen dissar du henne. Henne och femtioelva andra tjejer. Och oftast är ni så fega att ni inte ens kan dissa henne ärligt och förklara en giltig anledning för henne. Så ni väljer istället att förbli tysta och aldrig mer höra av er.
Vart fan tog respekten vägen? Vart har ni gjort av empatin? Har ni gömt undan den, eller föddes ni helt enkelt utan? För det allra värsta är att många killar inte ens anser att det de håller på med är fel. De tycker att det är helt lugnt att såra tjej efter tjej.
Jag tror den här typen av beteende kommer sej efter ett behov av bekräftelse. Ungefär som tjejer hela tiden klagar på sej själva, de vill inget hellre än att någon ska säga 'nej gumman, det där stämmer verkligen inte!'. Killar har en annan metod. De vill se om det är möjligt att få ännu en tjej att gilla en. Det är alltså inte tjejen ifråga de är ute efter, utan deras gensvar. Lyckas man få tjejen att gilla en har man lyckats. Ju fler tjejer du får omkull, desto mer lyckad är du.
Jag själv flyr från den här typen av killar. Nämn ordet player i samma mening som killens namn och jag blir genast skeptisk. Nästan jobbigt misstänksam. För jag vet att players sårar, och jag vet hur ont det gör så jag vill skydda mej själv i största mån. Jag ifrågsätter för mej själv varenda ord killen säger. Hur många andra tjejer har han sagt samma sak till? Hur många andra har han redan raggat på? Är det verkligen MEJ han vill ha, inte bara mitt intresse för honom?
Men ibland är det inte lätt. För players är charmiga, och de vet precis hur de ska göra för att man ska känna sej speciell. Så vi fortsätter gå på deras spel. Igen, och igen, och igen, och igen ..
Puss! /Elin
EMMIES FRU
Har ni någon gång tänkt på hur mycket skit s.k. 'tokkar' får ta? För att de råkade födas med en hårfärg de inte själva valt. Precis som du själv säkert blev född med något du ogillar. Vill du då dagligen få det påpekat för dej? Från andra, på ett nedlåtande sätt? Knappast.
Jag personligen har inget emot folk som är rödhåriga, tycker det är precis lika normalt som att födas som brunett eller blondin. Men så fort man snackar om en rödhårig person kommer alltid kommentaren 'jamen vafan, han/hon är ju tokke?!' flygande från alla håll och kanter. Alltså, ursäkta mej, men vadådå? Ska jag sitta och säga 'jamen vafan, hon har ju jättesmå bröst!' eller 'jamen vafan, hans näsa är ju enorm!' varenda gång man nämner en annan person i ett samtal?
Det allra värsta är när man råkar slänga ur sej att en viss rödhårig person är snygg. Då blir man snead i en evighet innan någon kaxig jävel öppnar munnen och påpekar att eftersom personen är 'tokke' kan denne inte vara snygg. Ursäkta? Klart att de kan! Precis lika snygga eller fula som en blondin/brunett/svarthårig kan vara. Det har liksom bara blivit en grej att man SKA tycka att det är konstigt att vara rödhårig.
Och jag bryr mej inte om att ni kallar rödhåriga för tokkar 'på skoj'. Tänk att få höra det flera gånger om dagen, år ut och år in. Jag tror inte någon kan säga emot att det till slut sätter sej på hjärnan. Varför tror ni det är så många rödhåriga som färgar sitt hår och sedan håller käften om att de i grund och botten är just rödhåriga? Antagligen för att de är så jävla trötta på att bli kallade för 'tokke'. Jag säger bara en fet jävla tummen upp för de som skiter i vad andra säger och bär upp sin hårfärg med stolthet!
Men snälla, håll käften nästa gång du tänker kalla någon för 'tokke'!
Puss! /Elin
ps. japp, jag har INGEN aning om hur man stavar till 'tokke',
så jag chansade. rätta mej om jag har fel!
Jag personligen har inget emot folk som är rödhåriga, tycker det är precis lika normalt som att födas som brunett eller blondin. Men så fort man snackar om en rödhårig person kommer alltid kommentaren 'jamen vafan, han/hon är ju tokke?!' flygande från alla håll och kanter. Alltså, ursäkta mej, men vadådå? Ska jag sitta och säga 'jamen vafan, hon har ju jättesmå bröst!' eller 'jamen vafan, hans näsa är ju enorm!' varenda gång man nämner en annan person i ett samtal?
Det allra värsta är när man råkar slänga ur sej att en viss rödhårig person är snygg. Då blir man snead i en evighet innan någon kaxig jävel öppnar munnen och påpekar att eftersom personen är 'tokke' kan denne inte vara snygg. Ursäkta? Klart att de kan! Precis lika snygga eller fula som en blondin/brunett/svarthårig kan vara. Det har liksom bara blivit en grej att man SKA tycka att det är konstigt att vara rödhårig.
Och jag bryr mej inte om att ni kallar rödhåriga för tokkar 'på skoj'. Tänk att få höra det flera gånger om dagen, år ut och år in. Jag tror inte någon kan säga emot att det till slut sätter sej på hjärnan. Varför tror ni det är så många rödhåriga som färgar sitt hår och sedan håller käften om att de i grund och botten är just rödhåriga? Antagligen för att de är så jävla trötta på att bli kallade för 'tokke'. Jag säger bara en fet jävla tummen upp för de som skiter i vad andra säger och bär upp sin hårfärg med stolthet!
Men snälla, håll käften nästa gång du tänker kalla någon för 'tokke'!
Puss! /Elin
ps. japp, jag har INGEN aning om hur man stavar till 'tokke',
så jag chansade. rätta mej om jag har fel!
EMMIES FRU
Sitter i skolan, har lunch. Har tänkt en del på det här med att folk säger att om man går på Kunskapsskolan bör man dela ens betyg med två för att det ska stämma. Kort sagt att vi har lättare för att få bra betyg här än på andra skolor.
Jag är dock inte riktigt säker på detta. Självklart kan jag inte säga något till hundra procent, eftersom jag aldrig gått i högstadiet på en kommunal skola, men jag har ju kompisar som gör det, så en liten aning har jag faktiskt.
Grejen är den att anledningen till att många på min skola har bra betyg är för att vi får bättre hjälp av våra lärare, inte att vi lär oss mindre. Visst får vi mycket gratis tack vare ordentliga betygs-mallar, tydliga riktlinjer och liknande, men det innebär ju inte att vi inte får samma kunskaper som på en annan skola. Våra lärare måste ju självklart gå efter samma betygsunderlag som alla andra lärare.
Jag själv fick 13 MVG och 4 VG i höstterminsbetyg, och ofta får jag då kommentaren 'Du går på Kunskap va? Det är så jävla orättvist, ni får MVG hur lätt som helst!' Men om vi säger såhär, att om ni tycker att ett MVG egentligen bara är värt ett VG eller i vissa fall t.o.m. G, tycker ni då att de som har ett snitt på G ska ha IG i alla ämnen? Tål att tänkas på.
Jaja, nu börjar snart min lektion. Men det jag ville ha sagt är att ni bör tänka efter och ta reda på fakta innan ni öppnar käften. För jag är stolt över mina betyg och blir lika irriterad varje gång jag får höra att jag inte är värd dom. Tack.
Puss! /Elin
Jag är dock inte riktigt säker på detta. Självklart kan jag inte säga något till hundra procent, eftersom jag aldrig gått i högstadiet på en kommunal skola, men jag har ju kompisar som gör det, så en liten aning har jag faktiskt.
Grejen är den att anledningen till att många på min skola har bra betyg är för att vi får bättre hjälp av våra lärare, inte att vi lär oss mindre. Visst får vi mycket gratis tack vare ordentliga betygs-mallar, tydliga riktlinjer och liknande, men det innebär ju inte att vi inte får samma kunskaper som på en annan skola. Våra lärare måste ju självklart gå efter samma betygsunderlag som alla andra lärare.
Jag själv fick 13 MVG och 4 VG i höstterminsbetyg, och ofta får jag då kommentaren 'Du går på Kunskap va? Det är så jävla orättvist, ni får MVG hur lätt som helst!' Men om vi säger såhär, att om ni tycker att ett MVG egentligen bara är värt ett VG eller i vissa fall t.o.m. G, tycker ni då att de som har ett snitt på G ska ha IG i alla ämnen? Tål att tänkas på.
Jaja, nu börjar snart min lektion. Men det jag ville ha sagt är att ni bör tänka efter och ta reda på fakta innan ni öppnar käften. För jag är stolt över mina betyg och blir lika irriterad varje gång jag får höra att jag inte är värd dom. Tack.
Puss! /Elin
EMMIES FRU
' ibland måste vi flyga för att förstå att vi hör hemma på marken '
Godnatt! /Elin
ROSA 2
Nu ska jag fylla i min gymnasieansökan. Är hundra procent säker på mitt val och ser verkligen fram emot gymnasiet. Jag vet att det är sjukt många som har ångest inför gymnasiet, då de inte vet vart de vill gå, vad de vill bli i framtiden osv. Tyvärr har jag svårt att sätta mej in i deras situation eftersom jag själv är så pass säker på vad jag vill.
Jag går efter mottot ' hellre lycklig än rik '. Det är ju så, tvingar man sej till den, enligt dej själv, frukstanvärt jobbiga och tråkiga linjen varje dag bara för att du på den 'kommer in på vilken utbildning du vil på högskolanl', kommer du troligen att få fortsätta tvinga dej själv till saker även i framtiden, och det är inte så jag vill ha det. Jag vill jobba med något jag tycker är roligt. Jag tror att om man bara är tillräckligt motiverad till det man gör, kommer man att lyckas bättre än om man valt något man inte gillar bara för att det är en 'bra linje' eller ett 'prestigefyllt jobb'.
Tänk efter, vill du sitta och dö på ett litet kontor varenda dag bara för att du vill bli rik? Är det inte bättre att du kommer ut och får göra det du vill och därmed får känna dej lycklig? Alla är vi olika, men så känner jag.
Och ja just det ja, för min del blir det Media på Filborna.
Puss! /Elin
Jag går efter mottot ' hellre lycklig än rik '. Det är ju så, tvingar man sej till den, enligt dej själv, frukstanvärt jobbiga och tråkiga linjen varje dag bara för att du på den 'kommer in på vilken utbildning du vil på högskolanl', kommer du troligen att få fortsätta tvinga dej själv till saker även i framtiden, och det är inte så jag vill ha det. Jag vill jobba med något jag tycker är roligt. Jag tror att om man bara är tillräckligt motiverad till det man gör, kommer man att lyckas bättre än om man valt något man inte gillar bara för att det är en 'bra linje' eller ett 'prestigefyllt jobb'.
Tänk efter, vill du sitta och dö på ett litet kontor varenda dag bara för att du vill bli rik? Är det inte bättre att du kommer ut och får göra det du vill och därmed får känna dej lycklig? Alla är vi olika, men så känner jag.
Och ja just det ja, för min del blir det Media på Filborna.
Puss! /Elin
