emmieochelin

Jag är en glad person, har alltid varit. Jag öppnar mej snabbt för andra människor och har lätt för att prata med de allra flesta. Jag älskar galna upptåg, och bangar sällan sålänge äventyret inte innehåller något kriminellt. Jag har tillräckligt med vänner; många ytliga, men också några ordentligt nära. Jag bråkar ofta med min familj, men skulle ändå inte vilja leva utan dem. Jag träffar killar, men är långt ifrån typen man kallar för slampa. Jag har vanliga kläder, inte extrem åt varken det ena eller det andra hållet. Jag festar då och då, men dricker mej inte stupad varje helg. Jag är inte snygg, men inte heller extremt ful. Jag sköter mej i skolan, sportar några gånger i veckan och träffar mina vänner så ofta jag hinner.

Jag är med andra ord helt normal, och ändå känns det ibland som att mitt huvud är påväg att sprängas i bitar på grund av alla problem som snurrar runt, runt.
Men det är det ingen som förstår, för att för dem är jag bara "glada, lilla Elin". Det förväntas att jag ska prata, skämta och skratta. Men inte ens jag orkar det alltid. Jag har också mina dåliga dagar, när jag bara känner för att hålla låg profil och iaktta istället för att underhålla. Försök inte att muntra upp mej, och bli inte arg på mej för att jag verkar sur. Låt mej bara få sitta med. Känna att jag har vänner som tycker om mej, trots mina dåliga dagar.
/Elin