ALWAYS
Ska ta och börja om från början. Säga hela sanningen, inte bara en del av den, inte en lögn, utan sanningen. Hela sanningen.
Jag heter Emmie Hermansen. Är 94a ( 16år ) bor i helsingborg, västergård i en villa. Jag går i 1an, samhälle på olympia. Jag är 159,5 cm. 37/38 i skor. Väger 49 kilo. Har brunt hår.
Jag kan verka stark utanpå, som jag inte bryr mig ett skit. Men innerst inne så har jag sjukt dåligt självförtroende. Det räcker med att någon säger något om mig så kan jag gå och tänka på det en hel dag och försöka komma på vad människan menade med vad den sa.
Jag är ingen attention whore som sitter och skriver att jag tycker jag är ful bara för jag vill ha massa som kommenterar att jag inte är det. Jag vet väl förfan hur jag ser ut? Har två speglar i mitt rum och ser mig själv varje dag. Jag ser också mina kompisar som jag tycker ser så mycket sötare, smalare och vackrare ut än mig. Men i stället för att bli avensjuk så är jag glad för deras skull. Visst, jag skulle vilja se ut så. Men mina kompisar förtjänar att vara smala, söta och vackra.
Jag vet om att det inte skulle skada om jag gick ner lite i vikt, om jag skulle träna lite mer.
Jag gillar inte mitt utseende. Men det är inte jättemycket jag kan göra åt det. Jag har dom höfterna jag har, det är ben, det är inget man kan träna/banta bort. Min näsa sitter där den sitter. Min haka/hals är som den är.
Jag försöker varje dag att nöja mig med hur jag ser ut. Men det är så jävla svårt.
Jag är inte jättebra på något speciellt. Jag är lagom. Lagom duktig på att sjunga, det låter tex inte som en kråka men jag är inte bra heller. Jag är lagom bra på att dansa. Lagom bra på att rita. Jag är lagom i allt. Men inte riktigt bra på något. Eller jag har inte hittat något jag är jättebra på i alla fall.
Jag älskar mina vänner så enormt mycket. Utan dom klarar jag mig inte. Men jag har lärt mig att man ska vara försiktig med vem man litar på. För det finns folk som sviker en överallt.
Jag har lättare för att umgås med killar, det är så mycket enklare. Killar är inte lika komplicerade som tjejer. Vi tjejer bryr oss om för mycket saker.
Jag har aldrig haft tur med killar, alltid hittat idioterna. Men på så sätt har jag lärt mig vilka killar jag ska snacka med och inte snacka med. Vilka som bara ute efter att leka med än och vilka som är ute efter något mer seriöst.
Nu menar jag inte flera år i förhållande. Jag är sexton år, jag tror inte man kommer hitta den "rätta" just nu. Om jag ska vara ärlig ( vilket jag lovade att jag skulle) tror jag inte att den "rätta" finns. Det är bara något dom säger i filmer för att alla blåsta tjejer tror dom kan hitta drömprinsen. Ledsen tjejer, han finns inte. Det finns inte drömtjejen heller för den delen.
Jag har varit "kär" en gång. Vet inte riktigt om man kan kalla det kärlek men något va det.
Om jag fick välja så skulle jag vilja vara en självsäker tjej som inte bryr sig om ett skit. Bara kan vara som man vill och inte ta emot något skit alls. Men jag är inte det. Jag är Emmie Hermansen, osäker, dåligt självförtroende och helt enkelt lagom.
/ emmie
